lördag 10 oktober 2009

Sorg och saknad efter sin älskade husse

Älskling,

Sorgen och förtvivlan är outhärdlig. Jag vet att du inte vill att vi ska sjunka ner i avgrunden men allt känns för jobbigt. Du är vår glädje! Nu vet vi inte vad vi ska ta oss till, finns det ingen hjälp att få? Varför är det ingen som fångar upp en när ett sånt här trauma drabbar en? Hur ska man överleva och komma på fötter? Varför finns det inte en grupp där man fångas in för att möta likasinnade i sorg? Jag går i tusen bitar...

Våra hundar letar efter dig, speciellt Shady. Hon är ju din, bara din och längtar efter att sova nära dig. Och det gör jag också, så mycket min älskling!

Försöker tänka på all lycka och glädje du kom in med i våra liv, allt blev så underbart med dig vid min sida. Livet var roligt och spännande varje dag! Nu känns allt så tomt, så svårt...

Nu ska vi sova och jag längtar efter att få möta dig i drömmarna, puss kram love!

15 kommentarer:

  1. oj.oj. tänker mycket, bla. på din fina mamma ,som jag kalla för mormor.jag tror hon tyckte mycket om mig, den kännslan fick jag från henne och dig , jag kan bara säga,
    det kommer ett nytt liv.
    och där möts VI igen
    GLÖM INTE
    ANGELICA,
    mvh/gudrun K,

    SvaraRadera
  2. LIllemor
    du vet hur det va för mig när curt gick det är nu okt.9år. du tröstade mig , men jag når inte dig ,ring på min dörr.den är öppen för dig.Det är ju samma läg. som du bodde i en gång. Du skulle komma hit och visa uffe vad du hade bott förut....VI KOM ALDRIG SÅ LÅNGT:
    ledsen. Tänker oxå mycket på Angelica.
    mvh GUDRUN K.

    SvaraRadera
  3. Kram på er!

    Agneta

    SvaraRadera
  4. Jag blir så arg,när jag hör att Uffe inte får ta med sina älsklingar till hundar. Jag har själv 4 st som står i urnor som jag vill ha med mig. jag funderar på att man får göra som min mormor att spridas i havet och då låta mina anhöriga sprida hundarna på samma ställe samtidigt. Kanske vore en ide för uffe att få vara med Douglas och ossian.
    Skickar styrkekramar till er och hoppas verkligen att han s önskan går igenom.
    //jenny

    SvaraRadera
  5. Lillemor. sitter en trappa nedanför dig
    Din förra lägenhet. Kom Till MIG.
    VI kan prata, gråta.ja vad som helst.
    Gå inte för mycket i sorgen, Du måste tänka på dig själv, annars går du under.
    Jag beundrar din blogg, du är superstark som
    orkar med det, ja,jag beundrar dig,
    Kämpa på med Uffes önskan. han bara måste få sina hundar med sig dit han nu ska bo.
    min Curt bor på himlahöjden 33. hoppas han och uffe träffas där, mvh/GUDRUN.K

    SvaraRadera
  6. svar till jenny,
    helt ok. vad du sägar.
    vänd på saken. om jag dör,och min katt blir kvar, vad gör han, kan inget göra ,
    Det är då att detta samhälle ska kunna ha lite EMPATI: när han går så ska han kunna ha rätt att få komma till mig.
    till lillmor
    jag är desperat på SVENSKA DEMOKRATIN:
    aska som aska djur ellermänniska, VI ÄR LIKA MYCKET VÄRDA ALLA /kram
    gudrun.k.

    SvaraRadera
  7. Lillemor
    Jag känner varken dig eller Uffe men jag känner din kärlek och förtvivlan och det du skriver är den vackraste kärleks förklaring jag läst.
    Att förlora en älskad helt oväntat sliter stora sår i själen, man ställer sig frågor om och om igen - Varför? Hade Jag kunnat gjort annorlunda? Varför gjorde jag inte så istället.
    För sex mån sedan förlorade mina barn sin älskade Pappa och älskade farmor med bara en månads mellan rum, de var mycket kära vänner även till mig. De avled plötsligt och oväntat båda två.Under dessa månader har vi pendlat mellan glädje och sorg. Sorgen över att vi inte hann ta farväl,inte fick säga de där orden som vi så gärna velat säga, att en av dom dog utomlands ensam utan att ha någon av sina kära hos sig.
    Glädjen har varit att så många människor har funnits runt oss, med brev, med samtal,med närvaro och med sina tankar,det har hjälpt oss överleva i vår ensamhet.Men de som har hjälpt oss mest är våra djur, de har varje dag behövt oss annars skulle de inte överleva.Djur har en otrolig läkande förmåga.
    Härom dagen sa min dotter - nu har mitt stora blåmärke som jag haft i hjärtat äntligen börjat minska.
    Snart kommer kommer julen och vi kommer att bli påminda om att det fattas två stycken, men jag tror vi kommer att klara det ganska bra för dom är ju med oss i alla fall på sitt sätt.
    Den kärleken som funnits och finns mellan dig och Uffe är så stark att jag blir alldeles varm.Han kommer alltid att finnas med dig men blåmärket kommer att bli mindre, jag lovar.

    Med Varma Tankar
    Maria

    SvaraRadera
  8. Lillemor, ja du jag hör hissen går ,tänker på ,att det kanske är du som kommer hem.
    törs inte plinga på hos dig, som jag borde göra. Med EN STOR KRAM
    Den 20/10-o9 är det 9,år sen min Curt flyttade till Himlahöjden 33.
    vi borde sitta och prata om våra gubbar.
    Jag tro "eller vet" att det skulle dom tycka om
    ta vara på dig. krama Angelica
    mvg/gudrun.k

    SvaraRadera
  9. Det finns hjälp att få i sorgeprocessen vännen. På nätet finns grupper som går och har gått igenom samma som du. Jag vet tyvärr inga adresser men du får googla.

    Du har det tungt nu, men får försöka stappla vidare så gott det nu går. Att sörja är friskt och det får man göra. Man får gå in i sig själv då och då. Men det får inte ta över fullständigt så du blir förlamad.

    Hoppas i alla fall du fick sova inatt - sömnen läker och du får lite ro.

    Sköt om dig.

    Kram

    SvaraRadera
  10. Man tror inte man ska orka en dag till,i början av sin sorg,man vill nästan inte själv längre stiga upp på morgonen,men så småningom,när Man själv känner det,börjar ett litet ljus titta inn i ens liv igen,o man börjar et steg i taget leva igen. Jag är inte religös,men jag bifogar en dikt som hjälpte mig i min sorg,jag har inte skrivit denna,hoppas den kan ge lite tröst,tänker på dig mycket o hoppas du orkar ta dig framåt.


    FOTSPÅR

    En natt hade en man en dröm.
    Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud.
    På himmelen trädde plötsligt scener från hans liv fram.
    Han märkte att varje scen började med spår i sanden av två fötter det ena spåret hans det andra var Guds.
    När den sista scenen av hans liv framträdde,såg han tillbaka på fotspåren i sanden.
    Han märkte att under vissa delar av sitt liv bara fanns fotspår efter ett par fötter.
    Han märkte också att detta inträffade under sina ensamaste och svåraste perioder av sitt liv.
    Detta bekymrade honom verkligen och han beslöt sig för att fråga Gud om detta.
    "Herre,du sa den gången jag bestämde mig för att följa dig.att du aldrig skulle överge mig och gå vid min sida hela vägen.
    Men jag har märkt att i de svåraste stunderna av mitt liv,fanns det bara ett par fotspår.
    jag förstår inte varför,när jag behövde dig som mest övergav du mig.
    Herren Gud svarade,mitt älskade barn
    Jag älskar dig och skulle aldrig överge dig.
    Då du led och hade dina svåraste perioder i ditt liv,och du bara såg ett par fotspår.
    DÅ BAR JAG DIG.


    KÄRA DU,HOPPAS DETTA KAN GE DIG LITE TRÖST,MVH CHRISTINA HBG

    SvaraRadera
  11. När min mor gick bort vilket jag aldrig trodde jag skulle överleva fick jag inget som helst stöd av någon; varken mina syskon (!) som var äldre än mig eller grannen till mor eller av någon annan i hela världen!!! Jag har valt bort familj så jag hade bara min hund. Min far fick Alzheimers i samma veva och dagen före mor dog (!) kom han till sitt nya boende......Min sambo var tvungen att börja jobba efter bara några dar och där satt jag helt ensam med bara min hund och hade på sätt och vis mist båda mina föräldrar. Jag sökte stöd hos min svägerska men fick inget då hon är alltför självuptagen. Allt det praktiska fick jag ensam ta hand om efter mor. Plus att jag tog hand om fars ekonomi och allt praktiska. Nu efteråt vet jag inte hur jag klarade av det. Man får en extra styrka ovanifrån som så många säger när man som bäst behöver det. Jag drabbades av psykisk ohälsa då allt kom ifatt mig till slut. Du är lyckligt lottad som har din dotter och så många som tänker på dig. Min mor var inte kändis men lika full av generositet och snällhet som din Uffe. Och som även du är. Jag tycker du liksom jag är en kämpe som ställde upp hos Aschberg och berättar hur byråkrater lägger mer sten på bördan (!) som redan är ack så tung i stället för att lätta den! En stor applåd till dig! Du och Uffe var som gjorda för varann tycker jag. Livet är så orättvist. Hälsa alla dina vovvar och Uffes från min vovve Qvick och min vovve Lucy som bor på stjärna nr 8 i Hundhimmelen och krama om dem från min tuffa Victor också!

    SvaraRadera
  12. Lillemor!
    Den dag Du orkar, så skriv till mig.
    Det finns hjälp att få.Uffe skulle ha velat det,att "du inte går sönder helt, och hålllet"
    Han visste också lite om oss, som kan ge dig hjälp

    sköt om dig o hundarna

    Maria

    SvaraRadera
  13. Livet är kort, minnen är många och långa, lev med de vackra minnen som du har i ditt hjärta och se på dem ofta ofta!

    Styrkekramar till dig!

    SvaraRadera
  14. Kom ihåg att berätta för era hundar vad som hänt. Prata högt med dom att Uffe inte kommer tillbaka för annars förstår dom inte vart han är. Djur förstår mycket mer än vad man tror och de har som sagt en väldigt läkande förmåga. Kram på dig, jag tänker mycket på dig. Gittan

    SvaraRadera
  15. Hej Lillemor!

    Det finns en hemsida som heter sorg.se http://www.sorg.se Där rekomenderar de sina sorgkurser och deras bok. Den heter Sorgbearbetning. Köp och läs den tycker jag. http://www.sorg.se/bocker/sorgbearbetning/

    Jag känner precis som du, det blir jobbigare och jobbigare ju längre tiden går. Har haft det jättetufft efter mammas bortgång. Saknar henne så otroligt mycket och jag har ett stort hål i hjärtat. Just den biten av mig dog när mamma dog. Det gör så ont. Läs gärna o min blogg om du orkar där jag skriver mycket om min sorg och saknad efter mamma. http://marisans.blogg.se Jag förstår precis hur du känner och vad du går igenom. Det är nu snart 5 månader sedan mamma dog och ingenting har blivit lättare. Folk säger att det blir lättare med tiden men just nu har jag väldigt svårt att tro det. Glöm aldrig att du är inte ensam även om det känns så. Din familj sörjer, dina hundar sörjer, dina vänner sörjer och många, många andra i Sverige och på jorden sörjer just nu. Ensam är inte stark men tillsammans kan vi stötta och hjälpa varandra. Svenska kyrkan har också sorggrupper man man kan delta i. Själv har jag gått ur och kan inte vända mig dit. jag har börjat på samtalsterapi en gång i veckan. Som sagt du vet vart jag finns om du vill ha kontakt.

    Stor kram Marie
    marie_m@comhem.se

    SvaraRadera