onsdag 7 oktober 2009

Mamma

Älskling,

Idag är det 2 år sen mamma gick bort. Du var ett sånt fantastiskt stöd för oss då, hur skulle vi ha klarat oss igenom det utan dig. Du hjälpte till med allt, praktiska saker, samtal som skulle ringas, flytt från lägenhet, allt. Men framför allt så var du känslomässigt så närvarande och gav mig utrymme att sörja med ditt stöd.

Vi åkte iväg på nätterna för att köpa winerbröd för att skingra tankarna, du gav mig glädje samtidigt som du förstod min sorg. Du har en sån empati! Jag tog hand om mamma hemma sista åren och du förstod mig i det efter som du tagit ledigt från showen med Jerka för att ta hand om din pappa hans sista tid. Du hade sånna fina värderingar, det finns ingen som du!

Jag klarade mig igenom sorgen efter mamma med ditt stöd, men hur ska jag klara mig nu? Vi alla sörjer dig så mycket att ingen kan vara stark... Idag står två ljus tända, ett för dig och ett för mamma. Hoppas ni är tillsammans och vakar över oss, stanna kvar här hos oss och ge oss kraft och kärlek att leva vidare. Vi behöver dig min älskling!

Det känns tungt att skriva, allt känns tungt. Nu ska vi gå ut med våra underbara hundar, genom dem ger du oss glädje att ta oss ut i solen. Älskar dig, puss kram love.

12 kommentarer:

  1. hej lillemor.
    Du skriver så fint så att tårarna rinner jag kännde ju din mamma och uffe har jag träffat på gården
    Tankarna finns med dig, mvh/gudrun

    SvaraRadera
  2. va stark lillemor , sörger med dig
    och din mamma kände jag kram/gudrun

    SvaraRadera
  3. Livet är så tungt ibland. Man undrar varför. När jag ringde min mor på Stockholms sjukhem, och hon inte svarade, visste jag. När min syster ringde upp bröt jag ihop när jag fick beskedet. Jag kunde inte resa mig. Jag satt där och tårarna rann. Men jag visste att hon levt sitt liv. Hon var gammal. Uffe hade många många år kvar - trodde vi. Och ni hade tänkt åldras ihop. Det är nog tur att vi inte vet i förväg vad som väntar. Man har planer för framtiden, man har glädje inför nuet och inför framtiden - och så bara är det borta. Hur i all världen överlever man? Jag vet inte riktigt. Viktigt är nog att man har människor som stöttar omkring sig. Människor som också sörjer och som vet vad man går igenom. Alla har inte det. Ibland står man ensam i sin sorg och det måste vara outhärdligt. Men jag tror att man känner sig ensam ändå, hur många vänner man har omkring sig.

    Sköt om dig tjejen - fortsätt skriva av dig. Lite kan det hjälpa, åtminstone för stunden.

    Kram

    SvaraRadera
  4. Hej Lillemor,

    Förstår precis vad du just nu går igenom, du har förlorat en god vän .. din livskamrat.
    Jag förlorade min make hastigt den 30 oktober 2008 i en hjärtinfarkt. Anders blev endast 46 år. vi hade varit ett par i 30 år och gjorde allt tillsammans.

    Vi fick 5 underbara ungar och tillbringade alltid fritiden tillsammans som familj men gjorde även mycket bara vi två.

    Du har en tuff tid framför dig och det jag vill föra vidare till dig är att försöka ta
    tillvara på alla glädjestunder som trots allt finns mitt i allt elände. Dessa stunder är så otroligt värdefulla och har hjälpt mig under många utav mina sorge dagar.

    Massor av kramar // Marie Sjöqvist - mamme.blogg.se

    SvaraRadera
  5. En som också lider7 oktober 2009 kl. 22:11

    Jag sörjer mina föräldrar ännu efter 15 resp 10 år. Jag saknar dem jättemycket. Det finns mycket jag skulle ha velat fråga dem om. Sorg är något man lär sig leva med men det tar tid, olika för olika individer. Jag blir så himla arg på Gud när Han är så orättvis mot dig och Ulf som är så genomsnälla. Varför drabbar det inte alltigenom onda människor i stället?? Det är för mig oförståeligt. Hoppas du vill skriva av dig lite om hur du får stöd av din och Uffes gemensamma son också plus Uffes andra son! Har de gått i hans banor månne? De måste också vara i chock?!? Mina tankar är hos dig. Gör som en skrev: smyg ner urnorna med Uffes f d hundar i kistan vid bisättningen, be din dotter och er son om hjälp med det! Då blir det som Uffe vill ändå! Låt inte byråkrater få hindra dig att respektera hans sista önskan, lova det.

    SvaraRadera
  6. Lillemor,
    vilken vacker mor du har. Lika vacker som du och din dotter. Vackra både utanpå och inuti. På insidan var både Uffe och du lika vackra. Det var nog därför ni passade så bra för varandra. Så fruktansvärt orättvist att det inte kunde få vara så. Det känns som nyss men ändå som en evighet sen det hände. Allt är kaos i huvudet. Ta hand om er, du och Angelica så ses vi snart. Kram och gonatt.

    SvaraRadera
  7. Oj nu högg det till i mitt hjärta. Vad mycket sorg du fått inom loppet av 2 år, både mamma och sen din älskade. Må himlens alla änglar skydda dig alldeles extra nu. Kram / Monika

    SvaraRadera
  8. Hej Lillemor!
    Vet precis vad du går igenom och jag tänker inte ljuga för dig utan vara ärlig i att du kommer att ha ett jättearbete framför dig, det kommer svarta dagar och det kommer dagar som är lite ljusare, när du mår dåligt så tillåt dig att må skit och när du mår bättre så tillåt dig också det, jag vet att det inte låter något vidare men jag kan lova dig att Det Blir Bättre även om man inte tror det just nu.
    En annan sak...läste att Ulf inte får begravas ihop med sina hundar...men vad du lägger i kistan har ingen annan med att göra..bara ett litet tips.
    Maarie-Louise

    Döden betyder ingenting
    Jag har bara dragit mig tillbaka
    till ett annat rum

    Allt vad vi var för varandra
    det är vi fortfarande
    Skratta tillsammans med mig
    Var med mig, le mot mig, tänk på mig
    Låt mitt namn fortsätta vara en del
    av er vardag

    Jag väntar på er för en kort stund
    alldeles i närheten
    Allt är bra
    Jag finns med er
    Jag älskar er

    SvaraRadera
  9. Hej.
    Vad livet är orättvist ibland.Svårt att finna ord,men vill att du ska veta att vi är många här ute som tänker på dig.
    Önskar dig massor med styrka att klara av detta svåra.
    Kram
    Catta

    SvaraRadera
  10. Hej
    Jag blir arg när jag läser att din kära uffe inte får ta med sig sina älskade vänner in i himmeln, jag själv är hundägare och har 4 st urnor av tidigare hundar som jag vill ska vara med mig hela vägen. det får nog bli så att vi sprids ute på sjön här i stockholms skärgårs som min momor blev och då att de sprider med mina älskade hundar på samma ställe. kanske det vore en möjlighet om de inte vill låta uffe få ta med sig ossian och douglas ner i en grav.

    Skickar en massa styrkekramar till dig och lycka till med att få igenom uffes sista vilja, jag stöttar dig i det

    //jenny

    SvaraRadera
  11. Hej

    Du och dina kära finns i mina tankar.

    Många varma kramar

    Tina

    SvaraRadera
  12. Hej..
    Är verkligen ledsen för vad du går igenom!
    Tack för att du har lagt upp en bild på min riktiga gammelfarmor!

    Sköt om dig!

    SvaraRadera